När vetenskapen skapar världen – är det möjligt att nå sanningen?

Vetenskaperna har under sin relativt korta existens (sett ur mänsklighetens hela utvecklingshistoria) flera gånger uppvisat totala omvärderingar och nyskapande av det språk och den rationalitet (regler för logiskt tänkande) som använts inom olika forskningsområden. Det av Thomas Kuhn etablerade begreppet paradigm, och paradigmskifte försöker fånga delar av denna företeelse.

Låt oss ta två verkliga exempel från vetenskapshistorien: Före Charles Darwins och Alfred Russel Wallace teori om evolution fanns det få språkliga möjligheter inom biologin att vetenskapligt förstå och förklara likheter och skillnader inom och mellan olika arter. Men genom begreppslig förnyelse (med begrepp såsom exempelvis reproduktion, mutation, selektion) och införandet av en ny rationalitet (såsom att alltid ta hänsyn till en arts långa historia och sammanhang) i förklaringarna, så konstruerades en ”ny” biologi där gammal och ny information förhölls till denna nya kunskap/modell. Men i samma drag som människan tyckte sig avslöja hur Naturens dynamik verkligen fungerade så förändrades bilden av hur människan uppfattade sig själv och sin position i relation till övriga naturen. Människan var inte längre skapad och styrd av Gud eller högst upp i någon form av ordning utan en varelse som alla andra i ständig förvandling i kampen med omgivningen och andra arter.

Samma genomgripande omställning är tydlig i en av 1900-talets stora banbrytande förändringar av hur vetenskapen uppfattar verkligheten. Före etablerandet av Albert Einsteins allmänna relativitetsteori 1916 erbjöds fysiker att förstå och förklara sina observerade fenomen endast i ljuset av klassisk Newtonsk fysik och antagandet om universum som ett absolut tredimensionellt rum som är oberoende av de materiella objekt som finns där. På motsvarande sätt sågs tiden i den klassiska fysiken som en oberoende storhet som flödad fram med jämn hastighet oberoende av omgivningen. Men med Einsteins teori var man efter ytterligare teorier, experiment och strider tvungen att kasta ut den klassiska fysiken och börja förstå rum och tid som relativa, alltså beroende av och i relation till hur energi och materia fördelas i rummet.

Sanningen och den därtill sammankopplade kunskapen verkar tillfällig och beroende av vem som försöker förstå och vad denne försöker förstå. Vad tänker vetenskapsteoretiker om detta?

Vi kan förenklat skilja mellan två olika vetenskapliga arbetsprocesser, induktiv respektive deduktiv arbetsprocess. Kort beskrivet innebär en induktiv process att man utgår från en empirisk verklighet där vi vid och genom observationer söker efter mönster och samband. Vi sorterar och kategoriserar våra observationer och resultat för att sedan skapa generaliseringar, det vill säga slutsatser om regelbundenheter till exempelsamband i form av korrelationer mellan två variabler. Utifrån dessa generaliseringar kan vi sedan skapa teorier. Ett deduktivt arbetssätt innebär istället att vi utgår från en teori och ur teorin skapar vi hypoteser som vi sedan försöker bekräfta eller förkasta genom observationer i den empiriska verkligheten. De båda arbetsprocesserna är således inte helt åtskilda utan alla vetenskapliga forskningsuppgifter förenas av ett gemensamt mål: att genom observationer av en empirisk verklighet pröva och utveckla teorier. Det finns i vetenskapssamhället olika definitioner av begreppet teori, men man kan enkelt säga att en teori är ett sammanhängande system av generella påståenden om verkligheten eller ett fenomen i verkligheten. Figuren nedan försöker illustrera sambanden och skillnaderna mellan de induktiva och deduktiva arbetssätten.  

Det finns även en vetenskaplig arbetsprocess som kallas abduktion och som är mycket vanligt förekommande inom alla empiriskt prövande vetenskaper. Man kan enkelt beskriva det som att man använder sig av både det induktiva och det deduktiva arbetssättet. Det abduktiva arbetssättet innebär att man genom observationen av några empiriska fakta försöker sluta sig till den hypotes som kan förklara de observerade fynden. Anta exempelvis att du gräver i din trädgård och finner flera fiskfossil under marken. För att förklara detta konkreta fynd skapar du en hypotes: marken där min trädgård ligger måste en gång i historien ha legat under vatten! Du har då gjort en abduktiv slutledning. En abduktiv process är besläktad med den deduktiva processen och båda skapar ny kunskap men de skiljer sig åt i det att abduktionen inte ger samma säkra kunskap som deduktionen. En abduktiv slutsats är bara mer eller mindre sannolik. Ditt fynd av fossil behöver nödvändigtvis inte bero på att trädgården legat under vatten utan kan förklaras med att rovfåglar en gång i tiden har haft det som lugn matplats en bit bort från havet. Men även denna hypotes är bara sannolik, inte nödvändigtvis sann.

Det här har du fått lära dig:

• Skillnaden mellan information och kunskap är att kunskapen är en medveten konstruktion. Med hjälp av våra kunskaper kan vi samla, värdera och tolka information så att den blir begriplig för oss. Vi kan också genom våra medvetet erhållna kunskaper komma till en djupare förståelse, nå insikter.

• Kunskaper kan nås genom att vi på empirisk väg samlar information som vi sedan systematiserar och generaliserar, men också att vi genom vårt förnuft och logisk slutledning kan nå fram till kunskaper och insikter om verkligheten

• En realist ser världen som verkligt existerande och som går att observera och mäta men en idealist i högre grad ser världen som en konstruktion, något som vi genom språket beskriver och som går att tolka och förstå men inte helt bevisa.