Är kunskap möjlig och på vilka grunder?

Filosofin har varit den vetenskap inom vilken det har givits störst möjlighet att ifrågasätta kunskapens möjlighet. Epistemologi är samlingsnamnet på de frågor och problem som handlar om människans möjlighet att nå kunskap. Ända sedan antikens skeptiker (Agrippa, Sextus Empiricus) har det funnits olika typer av argument för att ifrågasätta och problematisera vetandets möjligheter. Skeptiker ifrågasätter ofta om någon kunskap egentligen kan stödjas med några tillräckliga skäl.

Epistemologi är samlingsnamnet på de frågor och problem som handlar om människans möjlighet att nå kunskap.

För att förstå ett skeptiskt resonemang kan man tänka på följande scenario som den duktige studenten ställs inför av sin handledande professor vid CERN-laboratoriet.

– Hur ska du stödja dina experimentella fynd om en partikels rörelse? Jo, datorprogrammet visar att partiklarna rört sig! Hur kan du veta att programmet visar partiklarnas exakta rörelse?

– Jo, jag har varit väldigt noga när jag kalibrerat och prövat mina mätinstrument! 

– Hur kan du veta att mätinstrumentet är rätt inställt?

– Jo, jag har följt tillverkarens manualer!

– Hur vet du att tillverkaren utformat sina apparater och manualer rätt?

– Jo, apparaten kommer från en pålitlig tillverkare och har använts vid tidigare lyckade experiment!

– Och hur vet du att tillverkaren utgått från rätt beräkningar och hur vet du att du lyckats läsa av partiklarnas rörelse rätt?

– Jo, partiklarna följer den bana som min teori förutsäger!

– Hur kan du egentligen veta att din teori stämmer med verkligheten?

– Jo, hittills har teorin i huvudsak visat sig hålla när man i experiment försökt bekräfta den!

– Men hur kan du veta att nästa experiment kommer att visa på samma resultat och hur kan du veta att en enkel teori täcker in verklighetens komplexitet?

– Hmmm….

En negativ skeptiker hävdar att ingen kunskap är möjlig därför att vi inte kan ange tillräckligt tillfredsställande skäl. Varje skäl grundas på andra skäl som måste stödjas med ytterligare skäl, denna kedja av skäl blir oändligt lång, och därmed omöjlig att ges ett yttersta slut. Mer positivt orienterade skeptiker (Popper) skulle hävda att även om vi inte kan ange tillräckliga skäl för vår kunskap så kan vi i arbetet med att lösa problem och misslyckas närma oss en sanning.

Vetenskaperna hämtar i huvudsak sin inspiration från filosofiska teorier om att kedjan av skäl kan avslutas eftersom kunskap ytterst vilar på en säker grund. Däremot råder det delade meningar om vilken denna säkra grund ska vara. De allra flesta vetenskaper vilar på empiristernas (bl.a. Locke, Hume, Russell) tanke att all kunskap ytterst stödjer sig på sinneserfarenheter. En annan teoribildning kallad den aprioriska (bl.a. Platon, Leibniz, Kant) hävdar att kunskap om världen fås genom det mänskliga förnuftet. Den mänskliga kunskapens pålitligaste grundval är enligt dessa förnuftssanningar som går utöver eller är oberoende av sinneserfarenheter.

Inom filosofin finns det även en kunskapsteoretisk skiljelinje mellan så kallade realister och idealister. I botten handlar denna skiljelinje om i vilken mån mänsklig kunskap om en yttervärld, som ligger utanför människan, kan beskrivas, förstås och förklaras av det begränsade mänskliga medvetandet. En annan viktig fråga som realister och idealister träter om är frågan huruvida kunskap är beroende eller oberoende av det mänskliga språkets brister och gränser. En realists (Popper, Ingarden, Putnam) ståndpunkt är att det existerar en värld av ting och processer som är oberoende av människan och mänsklig kunskap, men att människan på olika sätt kan få kunskap om dessa ting och processer. För en idealist (Berkeley, Husserl, Gadamer, Wittgenstein) är realistens antagande inte självklart. Idealisten ser i högre grad människan och språket som medskapande krafter i kunskapsprocessen. Det mänskliga språket styr och begränsar hur vi uppfattar världen. Det är i och genom språket vi till stora delar utforskar och skapar yttervärlden, eftersom alla sinnesförnimmelser och förnuftssanningar med nödvändighet måste förstås och kommuniceras genom språket. Det vi ser, upplever och känner sätter vi ord på och därigenom konstruerar vi verkligheten genom språket. En realist skulle starkt förenklat säga att vi i orden beskriver det som redan finns.

Teorier om kunskap (epistemologier) är således starkt knutna till någon form av ontologisk teori, alltså en teori om vad som egentligen finns. På samma sätt förutsätter allt vetenskapligt tänkande en teori om sanning och sannolikhet. Men vad kan då sägas finnas egentligen? Och är det ett fåfängt försök att försöka finna sanningen? Ställda inför dessa frågor ger oss vetenskapshistorien flera utmaningar.